Someone still loves you Boris Yeltsin

Ute börjar det ljusna och här sitter jag åter igen vaken och låter sentimentala, nästan tårdrypande ljudslingor strömma ur högtalarna och rakt in i hjärtat på mig. Det hela skulle känts oerhört ensligt om det inte vore för att mina två fina töser ligger och halvsnarkar på madrass/soffa, nästan inom räckhåll. Det börjar bli en betryggande vana att ha dem här om nätterna, om dagarna, hela tiden. Vet inte om det är positivt eller negativt att vänja sig vid sällskap 24/7 för vad gör jag den dagen jag plötsligt ska somna ensam? Å andra sidan vill jag inget hellre än att spendera stor del av mitt dygn tillsammans med dem. Så bra trivs jag.

Innan idag fick jag ett samtal från en upprörd gammal bästis som meddelade mig om en mer eller mindre kris. Tre katter och en man var tvugna att lämna sin bostad for good på bara några timmar och snäll som jag är tog jag på mig ansvaret att ta hand om i alla fall hälften av dem. Sagt och gjort, nu springer smulan och lucy runt här i lägenheten och stryker ansiktet längs mina ben. Ovant och mysigt men inte helt vad jag var beredd på en vanlig bakissöndag.

På tal om bakis... med tanke på alkoholintaget igår borde jag ägnat åtminstone halva dagen åt måttlös törst och huvudvärk i sängen, men icke! Frida, Emma och jag vaknade upp en efter en, åt frukost, och insåg att vi inte var alls bakfulla. Det gjorde min dag! För att hedra denna sällan förekommande händelse bestämde vi oss för att utföra någonting vettigt. Därför tog vi tag i arbetet jag egentligen borde ha en händig man till: snickra ihop ett vardagsrumsbord! Det gick fint tills vi tappade tålamodet och blev svettiga... men efter peppande och några koppar kaffe samlade vi ihop krafterna och vipps så var hela lägenheten städad, nya gardiner uppsatta, disken diskad, dörrar hämtade från förråd, vardagsrumsbordet komplett och stabilt. Efter vår oerhörda insats firade vi med cigg och glass i solen!



Gårdagens vindrickande startade på torget i helsingör bland berusade danskar och möhippor. När vi fått i oss lagom mängd hoppade vi på båten som tog oss tillbaka till hbgfestivalen där vi gick runt och njöt av folket, vädret och känslan av att befinna sig någon annanstans än Halmstad. Vi missade alla band vi skulle sett och träffade inte en jävel vi skulle hört av oss till men det gjorde inget alls. Vid solnedgången satt vi på hamntrappan, hällde i oss rosévin, pratade om känslor och allt som har med dem att göra. Så himla värt.

Efter helgen kan jag äntligen dra en slutsats: Jag behöver ingen man, jag har mina brudar.