fall.

det märks att hösten är på väg. bekymmersfria leenden dyker alltmer sällan upp och längtan efter en varm, trygg hand att hålla i är större än någonsin. mellan skurarna där ute höjs volymen här inne. de akustiska sångerna om saknad och förlorad kärlek gör avtryck i ens redan halvsorgsna hjärta. bollar skickas mellan part till part men ingen verkar vilja ha dem, ta tag i dem. doften av torrt, nyklippt gräs är förglömt och rutinerna som ska tråka ut min vardag i månader framöver kommer att inledas om bara en dag eller två. jag är inte redo. när hösten var påväg för ett år sedan befann jag mig i någon slags trygghet som kanske var för bra för mitt eget bästa. du var buskiga ögonbryn. jag satte olika färger på mitt redan slitna hår. fyllde askfat till toppen och somnade bland håriga små liv varje natt. tryggt. trivdes. vantrivdes. spenderade mina dagar inomhus och kände mig fruktansvärt ensam, trots att jag aldrig riktigt var det. jag är rädd att denna höst kommer utsätta mig för samma känsla.