hittills har jag skrivit ihop 5 olika blogginlägg men inte postat ett enda. det blir inget annat än fel och allt jag får fram är besvärliga klagomål om det ena eller det andra. i ett försök lyckades jag få fram några små glada ord om hur bra ali payami är och hur jag skulle vilja ha sex med hans musik om det bara var så att det kunde genomföras. sekunder senare drog jag den klipska slutsatsen att det går ju faktiskt inte och därefter skenade jag iväg på mitt negativa klagomålståg igen. jaja. i alla fall så befinner jag mig hemma hos mamma. jag åt en glassbåt medan hon hällde i sig sista dropparna av vinet för att dämpa sin obegripliga nervositet inför sällskapet som framöver skulle anlända. 11 brudar och de kacklar som in i helvete. mellan de torra konversationerna om hur journalerna placeras på avdelningen och hur ungen börjat spela flickbasket injiceras ett gapflabb som riktigt svider i öronen och som utlöses av absolut ingenting. i stil med: "jaa-a räkorna var väldigt goda AHAHAHAHAHHHAHAHAHAHAA HAHAHAHAAH HAAAAAAHAHAHAHAHA!!!!" jag förstår inte. kanske är jag avis för att jag också vill dricka vin med mina brudpolare och skratta hejdlöst åt välsmakande räkor. så är det nog.
idag har hans namnsdag och utan att riktigt tänka på konsekvenserna skickade jag iväg ett grattis-sms till den enda hans jag känner. pappa. jag kan inte ens minnas hans röst. jag har fått tre svar tillbaka men mitt gensvar är som till allt annat som känns jobbigt - obefintligt.
jag är trött. jag vill inte längre ligga i min ensamhet och mata på låt för låt med beklagliga texter om hur bedrövligt sorgsamt det är med obesvarad kärlek och "snälla doktorn kom och rubba mina revben och fixa mitt brustna hjärta!" det är ju löjligt. jag är löjlig. idag har vi åter igen bekräftat att jag är duktig på att ljuga, fly från problem och ljuger för att slippa undan... ja ni vet, de där bra egenskaperna man vill ta vara på och alltid ha kvar. när jag får frågan "vad tänker du på?" så är det givna svaret alltid "ingenting" även om det är en jävla tornado av tankar i skallen som jag aldrig kan få styr på. dessutom har jag fått både mig själv och en annan att tro på någonting som inte är värt att tro på, för jag är helt jävla nollställd. lurar jag mig själv om jag säger att jag inte längre känner någonting?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar