SÖMNEN

05:54 och min sömn är utom räckhåll. min kropp skriker efter vila och lugn, men vad hjälper egentligen det när tankar om precis allt och ingenting hindrar mig? jag vill bara drömma bort några timmar fram tills klockan piper att jag ska ta mig upp igen. upp, kamma ruffset ur håret, blöta ansiktet i iskallt vatten och febrilt koka en kopp kaffe, häva i mig den för att därefter behöva halvspringa till bussen om jag överhuvudtaget ska hinna. bussen tar mig till skolan där allt är på rutin. trist, ensamt. att vistas där nu för tiden gör mig fylld av ångest och vänder ut och in på min mage. de gångerna jag väljer att inte gå dit ger precis samma effekt. hur ska man göra för att klara av sin skolgång som det är sagt att man ska, med fullständig närvaro och alla arbeten inlämnade precis i tid? kan någon lära mig knepet, utan att ta fritid och glada stunder ifrån mig?

jag tror inte det.

jag kan sätta pengar och kära ägodelar på att det är skolan och dess förbannade inverkan på mig som håller sömnen borta. eller är det kanske andra saker som gör mig en smula nedstämd, närapå besvärad. som till exempel när jag en morgon slank ner i en kontorsstol och läste bloggar. vänner och bekantas kommunikation med omvärlden när det blir för tungt att yttra orden genom tal. det är enklare att skriva. ta tid på sig, tänka, ändra om något blir fel.

de skriver om hösten. om hur den påverkar dem negativt. om hur tårar längs deras kinder faller ikapp med regnet. hur deras mående i takt med höstlöven singlar ner till marken, där de stannar tills någon kommer och plockar upp dem igen. de berättar hur en varm och stadig hand vilande i sin egen hade besparat dem från allt bekymmer i världen. långa rader diktas om en enorm längtan efter något obekant och främmande. kanske längtan efter något nytt, för att förminska koncentrationen på det som redan är tillgängligt, redan gjort, som är gammalt, trist, grått och tråkigt. längtan efter någon. det gjorde mig så ledsen.

natten därpå spenderade jag under varma täcken, hand i hand, hud mot hud, med huvudet vilad mot en axel som är den tryggaste jag någonsin lutat mot. då tänkte jag på orden som skrivits ner och publicerats, och att jag så hemskt gärna ville ge dem allt det där som saknas. ge dem tryggheten. känslan av att ha någon nära. huden. fina ord viskade i sina öron. om jag bara kunde. och varför får jag?